Om slagskuggan

En av de tidigaste kända målningarna i den västerländska konsten att återge en slagskugga sedan antiken är Masaccios ’Petrus botar med sin skugga.’

Även om slagskuggor därefter kom att utnyttjas som ett bildelement under renässansen, fanns en benägenhet att antingen underdriva eller helt utelämna dem. Detta förefaller ligga i linje med dåtidens strävan efter formklarhet vilket slagskuggan i egenskap av atmosfär upphävde. Under barocken, som istället eftersträvade förstärkt dramatik genom ljusdunkel, blev slagskuggan ett nödvändigt uttrycksmedel.

Det som rättfärdigar Masaccios återgivande av slagskuggan i just detta fall är det ofrånkomliga i motivvalet och den berättelse som illustreras: Petrus vars skugga kunde bota de sjuka.

Masaccio - “Petrus botar med sin skugga”. (Del av freskocykel från Brancacci-kapellet i Florens.)

“Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem".” - Apostlagärningarna 5:15

Vidare läsning: E. Gombrich, Shadows - The depiction of cast shadows in western art