Om slagskuggan

En av de första kända målningarna som sedan antiken återgivit en slagskugga i den västerländska konsten är Masaccios ”Petrus botar med sin skugga”.

Även om slagskuggor sedan kom att utnyttjas som ett bildelement under renässansen fanns en benägenhet att underdriva eller helt utelämna dessa. Detta tycks gå i linje med dåtidens strävan efter formklarhet vilket slagskuggan i egenskap av atmosfär upphävde. Barocken som i sin tur strävade efter förstärkt dramatik genom ljusdunkel utnyttjade slagskuggan som ett nödvändigt uttrycksmedel.

Det som rättfärdigar Massacios återgivande av slagskuggan i det här fallet är det ofrånkomliga i motivvalet och den berättelse som här illustreras: Petrus, vars skugga kunde bota de sjuka.

Masaccio - “Petrus botar med sin skugga”. (Del av freskocykel från Brancacci-kapellet i Florens.)

“Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem".” - Apostlagärningarna 5:15

Vidare läsning: E. Gombrich, Shadows - The depiction of cast shadows in western art