Om glansdagern

Under medeltiden framställde konstnärer materialverkan av glans och genomskinlighet genom att återskapa de motsvarande materiella villkoren i bilden, snarare än att enbart återge dess visuella intryck med färgpigment.

Exempelvis kunde ett genomskinligt och starkt reflekterande material som diamant målas i flera skikt där ett underliggande lager av bladguld täcktes med transparenta lasurer för att fysiskt åstadkomma samma verkan.

Jan van Eyck var den förste sedan antiken att återigen avbilda glänsande materials faktiska utseende, och denna bedrift kan närmast tillskrivas hans återupptäckt och utnyttjande av den länge bortglömda glansdagern.

Det verkar nästan som att det medeltida bildspråket ännu inte hade lokaliserat vari den optiska egenskapen av glans bestod, och därmed inte heller formulerat ett sätt att förmedla denna materialegenskap rent bildmässigt.

Vidare läsning:

E. Gombrich, Light, form and texture in XVth painting

M. Bol, The varnish & the glaze - painting splendor with oil, 1100-1500