Fyllesamtalet
Det rådde en sällsam atmosfär i Ateljé Gärdet där natten tycktes ha tappat sin kronologiska förankring. Luften stod tung av ångor från terpentin och den sortens billiga spanska vin som lovar mer visdom än vad levern förmår hantera.
De fyra bildmakarna satt som de så ofta gjort förr: mitt i ett samtal om ting som världen utanför sedan länge slutat bry sig om.
”Har ni hört historien om Giotto?” började Björn och snurrade på sitt glas. ”Det berättas att påven sände en budbärare för att be Giotto om ett prov på dennes konstskicklighet. Vet ni vad han gjorde?”
”Han sänkte byxorna och visade sin, antar jag?” flinade Erik.
Va? Nej!” fortsatte Björn. ”Det berättas att han med en enda, fjäderlätt rörelse tecknade en perfekt cirkel på ett ark papper. Jag påstår att detta inte var någon uppvisning i motorik, utan en moralisk handling. Han förstod att en cirkel som inte darrar är ett bevis på en själ i absolut jämvikt.
”Och påven att sanningen inte tål några korrigeringar” hånlog Erik som nu sträckte sig efter en kolbit. ”En perfekt cirkel på frihand säger du? Det är väl ingen moralisk handling om jag också kan göra det. För det kan jag om jag bara vill.”
”Din vilja är för grov” sa Björn. ”En sådan handling kräver inre harmoni, en nästan andlig koncentration. Det är inte en fråga om viljestyrka, utan om nåd.”
”Bevisa det då!” inföll Christoffer, som för tillfället var upptagen med att bevisa ett och annat för sig själv. Nämligen om det är möjligt att inta samma omöjliga vridning som den antika Diskuskastaren. ”Upp till bevis båda två! Vi har kol och papper här! Låt oss se vem som är vår tids Giotto!
Så tog en konstnärlig tvekamp av florentinskt snitt sin början. Först ut var Erik. ”Jag ska teckna en cirkel på detta papper som ska få själva månen att rodna av avund över sin egen skevhet.” Han drog till. Linjen började med ett heroiskt anslag men förlorade sig i en sorglig krökning. Han suckade djupt, hans panna rynkades av konstnärligt självförakt.
”Den äger en viss djärvhet, det medges”, sa Björn med ett överseende leende, ”men sen är den också oval. Och vad är det där för karaktärssvaghet jag ser längs högersidan?”
”Det är min puls”, fräste Erik och kastade ifrån sig kolet. ”Mitt hjärta är nog för organiskt för geometrin, än sen!”
Björn böjde sig ned för att plocka upp kolbiten samtidigt som han lät den spanska visdomen tala: ”Giotto visste att linjen avslöjar människan, på samma sätt som människan tyngs av sin egen linje. Han ritade inte en cirkel för att visa vad han kunde, utan för att visa vem han var.”
”Jag vet också vem jag är!”, utbrast Erik, som febrilt letade efter en passare när Björn vände ryggen till. ”Jag dricker för att vinet ska bli visdom, men visdomen dricker jag för att vinet ska ta slut... eller nej, vänta.. Äsch, du fattar vad jag menar.”
Björn tycktes inte höra honom, utan befann sig redan någon annanstans. Efter en långsam utandning svepte han kritan över papperet.
Resultatet blev en tyst, blygsam katastrof. Där Eriks cirkel åtminstone hade haft en heroisk fart, var Björns linje en serie små, krampaktiga tvekanden som till slut bildade något som liknade konturen av ett krossat knäckebröd.
Båda betraktade detta abstrakta cirkel-missfoster utan att säga ett ord. Björn med en stilla uppgivenhet i blicken.
”Jävla höft!” svor Christoffer från sitt hörn. ”Det är rotationen som är problemet. Hur står han egentligen? Foten .. måste vara vinklad ..”
Christoffers beslut att förkroppsliga antikens högsta ideal visade sig vara betydligt svårare än vad han först trott. Medan antiken funnit balans mellan rörelse och stillhet, återfanns bara ett ansiktsuttryck, förvridet av en ansträngning som Myron aldrig skulle ha tillåtit i marmor. Ett knä knäppte till med ett obehagligt ljud.
”Knä”, sade Hilde för sig själv. Hon hade suttit i rummet intill, försjunken i egna tankar, men nu hördes hennes röst mitt bland herrarnas fysiska exerciser. Eller rättare sagt pojkarnas lekar. Hon höll en nött liten marmorfigurin av Venus från Willendorf i sin hand och började tala lågt om det som är sant bakom alla symboler.
”Betrakta denna kropp. Den är en samling symboliska klot, men alla ser bara överdriften i de stora brösten och den breda buken. Betrakta istället dessa knän. Så intimt sedda av en okänd hand för trettiotusen år sedan. De bär på en sådan stilla närvaro. De har inte blivit symboler. De är bara .. knän.”
Hon förde tummen över stenens ojämnheter.
”Allt annat på denna modersgestalt är en myt i sten, en bild av livets överflöd. Men knäna har trotsat viljan till symbolik. Varför?”
Erik, som precis gjort ett nytt, ännu mer äggformat försök på sin cirkel, stannade upp och studerade sin egen knäskål med djup misstro. Han svarade nu på den öppna frågan som egentligen inte väntade på svar.
”Du har rätt, Hilde. Knät är ett elände. En ohelig allians av senor och knölar som ingen mänsklig tanke kan förenkla utan att ljuga. Man kan göra en symbol av ett bröst eller ett ansikte, men ett knä .. ett knä det är en anatomisk knut som ingen geometri i världen kan lösa upp.”
Det var detta sökta resonemang som slutligen fick Christoffer att vackla. Med ett brak föll den ideala formen mot ateljégolvet. Stödd på sina vänner haltade han ut i köket till Hilde. Hon satt vänd bort från dem, försjunken i de assyriska reliefkopiorna som hängde i halvskuggan på väggen.
Hon hejdade glaset vid läpparna. Utan att vända blicken från relieferna frågade hon:
”Varför gråter vi inför dessa lejon med brutna ryggar?”
Jo, för att bildhuggarna vägrade ljuga. De såg hur ryggmusklerna krampar när pilen träffar. De kände kroppens skälvande trötthet och den stolthet som vägrar ge vika. Se på detta djur! De förlamade bakbenen släpar efter kroppen som livlösa ornament, medan framtassarna krampaktigt klöser i marken för att upprätthålla en sista rest av värdighet. Det är en empati så genomträngande att den gränsar till det outhärdliga. Mitt i jakten, mitt i det brutala våldet, uppstår detta ögonblick av absolut identifikation.”
Hon tystnade ett ögonblick, och hennes blick blev fjärran.
Där de andra förlorat sig i begrundan, letade Erik efter ett skämt som kunde förjaga tystnaden.
”Cirklar och geometri är gott nog för påvar och gudar, men anatomien .. anatomien är till för den stackars sate som faktiskt måste jaga lejon på slätterna.”
Ingen skrattade, men alla förstod att det var dags för påfyllning. Kvartetten samlades nu kring köksbordet.
Christoffer, den ende vars blick fortfarande sökte efter metaforer i glasets botten, tog till orda.
”Det är i mötet mellan de formella elementen och livets varmblodiga puls som konsten uppstår”. När form och innehåll korsbefruktas, ja, då uppstår ett tredje, något högre. Se på lejoninnans decrescendo – hur hon går från suverän kraft till skrumpen förtvining! Hon vinner i uttryck just för att kroppen ställts i profil; det synliggör och förstärker kontrasten mellan de båda tillstånden.”
”Sen har vi det där knät ..”
Under denna kvällens sista fyllemonolog hade de andra i sällskapet redan börjat falla i dvala, med undantag för Hilde. Hon lyckades hålla sig vaken precis nog för att hans begynnande utläggning inte skulle räknas som osagd, även om hennes blick var glansig.
Christoffer tömde den sista flaskan. Och se: när han med ceremoniell tyngd ställde ner den på ekbordet lämnade den efter sig en perfekt, fuktig ring på skivan. Den var sprungen ur dryckenskap, den var sann och den krävde inget erkännande från någon påve. Fulländad men förgänglig. Form och liv; en sårbar geometri.
Ute över Gärdet började gryningen ana sin gråblå ton. I ateljéns instängda luft beseglades kvällen med en utebliven skål för Giotto och för konsten – men mest för vinet, som har den sällsamma förmågan att göra alla cirklar runda.