Eftersnacket
Erik vaknade med köksbordets klet och smulor som ett grafiskt avtryck mot kinderna, och fortsatte gårdagens häftiga diskussion som om ingen tid hade passerat. Om det berodde på den lilla kvarvarande resten av den röde spanjoren, eller om han kände sig ovanligt inspirerad till strid den här morgonen, är svårt att säga, men klart är att man inte bör väcka en Björn som sover.
”Tror du verkligen att den rena formen - utan att föreställa, verkligen kan berätta något om hur det är att vara människa? Han lät sig inte vänta på svar utan fortsatte: ”Den totala abstraktionen är en intellektuell hybris – en steril lek med geometri som lämnar själen stum. Konsten har sedan urminnes tider fyllt två funktioner: den att pryda vår tillvaro och den att berätta vår historia; dekorera och vittna. Jag vågar påstå att det är i det ögonblick vi känner igen en hand eller en blick, som konsten blir angelägen, och att det är där, i igenkänningen, som empatin föds. Abstraktionen kanske kan verka som en estetisk njutning, men den saknar patos.”
Erik känner nu att han är i farten och kan ro hem detta.
”Den kan aldrig rymma det mänskliga lidandet, den har skurit av navelsträngen till det liv som vi faktiskt lever.”
Björn befinner sig ännu i samma figurställning hans kropp ofrivilligt intagit föregående afton; likt en mänsklig fällkniv, halvt utfälld och med pannan i bordet.
”Din analys är imponerande men begränsad” blev Björns svar. ”Den förbiser det mysterium som inte fängslas i din föreställande ordning. Du talar om empati som vore den bunden vid konturen av en näsa eller vecken i en klädnad. Men hur förklarar du då en sådan gestalt som Rothko? Hur förklarar du dessa väldiga, vibrerande rektanglar av färg som andas med ett eget, febrigt liv?”
Björn fällde nu ut sig helt och visade sin udd, men också det röda märke som bordskanten lämnat efter sig.
”Jag har sett människor stå inför dessa färgfält och plötsligt bryta samman, skakade av en gråt vars ursprung de inte kan förklara. Där finns ingen berättelse eller igenkännbar gestalt. Ändå drabbar det dem med en kraft som ingen korsfästelsescen i världen kan. Rothko talar inte till förnuftet, utan till det nakna varat. Om en enkel rektangel av rött och blåsvart kan slita upp bröstet på en människa och blottlägga hennes innersta ensamhet, hur kan du då påstå att abstraktionen saknar patos? Kanske är det just när vi slutar känna igen världen som vi äntligen tvingas känna oss själva.”
Mark Rothko - No.14 (1960)