Det berättas om Apelles, antikens mest ryktbare målare, att han hade för vana att ställa ut sina tavlor på verandan. Själv stod han då och tryckte bakom ett draperi för att röna vad hopen egentligen menade om hans konstfärdighet.
En dag stannade en skomakare framför en avbildning av en mytologisk hjälte. Efter att ha granskat bilden noga påpekade han slutligen med den sakkunniges prosaiska blick att sandalens remmar var felkonstruerade; öglan satt för lågt och lädret var för tunt för att klara en dagsmarsch. Apelles, som i sin pedantiska hängivenhet för sanningen hatade sakfel, smög ut på gatan så fort det blev tomt och korrigerade sandaljäveln.
Nästa morgon var skomakaren tillbaka. När han såg att den store konstnären hade rättat sig efter hans kritik, drabbades han av högmod - den känsla av oövervinnerlighet som infinner sig när man en gång haft rätt i en bagatell. Om han kunde styra Apelles pensel vid vristen, varför stanna där? Han låter blicken vandra uppåt och börjar högljutt klaga på knäskålens placering och benets anatomi.
Då brister det för Apelles. Han river ner draperiet och ryter de bevingade ord som sedan dess har varit varje hantverkares sista försvar mot näsvisa tyckare: "Skomakare, bliv vid din läst!"
