En bilds funktion avgör hur tydlig den behöver vara. När det gäller trafikskyltar, reklam, instruktionsmanualer eller liknande bruksbilder är det avgörande att de har en omedelbar läsbarhet och ögonblickligen förklarar sig själva. En konstbild däremot är inte nyttobetingad; den är fri från krav på omedelbar begriplighet. I egenskap av att gestalta sammansatta emotionella tillstånd har den rätt att ta tid. Oavsett läsbarheten både får – och bör – den kräva eftertanke.
Som ett belysande exempel på en bruksbild som dessvärre är mer svårläslig än vad funktionen kräver, kan en informationsskylt vid Slussen i Stockholm nämnas. På skylten är mellanrummet mellan båten och kajen för snävt, vilket skapar en ny dominerande figur: beklagligt nog en hajfena. Igenkännandet av den fara som en spetsig triangel i vatten symboliserar är så djupt rotat att den ofrånkomligt tar överhanden; betraktaren tvingas därmed till en omvänd läsning där bakgrunden uppfattas som förgrund.
Svart upplevs psykologiskt som ’tyngre’ än ljusa toner. Denna illusion av visuell vikt gör att de svarta elementen framstår som massiva och konkreta, vilket naturligt placerar dem framför den ljusare bakgrunden. Resultatet är en bild som vid en snabb anblick närmast blir omöjlig att tolka korrekt och får då en helt annan innebörd. Istället för den avsedda anvisningen om tilläggsplats för båtar ser betraktaren en absurd bild av "hajhoppning".
