Zeuxis

Zeuxis, antikens mest begåvade och högmodige konstnär, avbildade inte bara verkligheten – han förledde själva naturen till genanta misstag och fick såväl fåglar som kollegor att tappa fattningen.

När han tog sig an att måla ett stilleben av druvor, gjorde han det med en ofelbar naturtrohet; så till den grad att himlens fåglar – dessa lättrogna fjäderfän – kom flygandes i full karriär och försökte äta därav. Zeuxis grämde sig dock. Hans missnöje rörde inte fåglarna så mycket som det faktum att han misslyckats med att måla pojken, som höll i druvorna, tillräckligt verklighetstrogen för att hålla otyget på avstånd.

När han senare skulle avbilda den sköna Helena för ett tempel i Kroton, försökte han överträffa naturen genom att sammanfoga de främsta dragen från fem utvalda ungmöer. Han förstod nämligen att naturen sällan lyckas med konststycket att frambringa fullkomlighet i en och samma varelse; den sprider istället ut sina behag med en närmast retsam sparsamhet. Från en tog han anletsdragen, från en annan axellinjen, och från en tredje måhända en skaplig vad. Han plockade, så att säga, det bästa ur korgen och skapade en helhet så fulländad att de levande kvinnorna framstod som inget mer än hastigt hopkomna... ja, biologiska utkast.

I takt med framgångarna växte också hans högmod och han började stoltsera i en purpurmantel med sitt namn broderat i guld. Därtill utvecklade han ett nästan aristokratiskt förhållande till pengar; han slutade ta betalt för sina tavlor och gav istället bort dem, med motiveringen att inget pris i världen var högt nog. 

Att prissätta ett verk av Zeuxis vore lika vulgärt som att försöka fakturera ett barns skratt eller en metafysisk sanning. 

Det hände sig att Parrhasios, hans samtida rival, utmanade Zeuxis i en tävling. Zeuxis förföll ännu en gång till sitt mest beprövade glansnummer och framställde en klase druvor med samma verkan som sist. Segerviss och självgod som få vände sig Zeuxis till Parrhasios och bad honom dra undan förhänget framför sin tavla så att de kunde se hans bidrag. Men det fanns inget tyg att dra undan. 

Förhänget var ingen ridå; det var själva tavlan.

Där stod nu den store Zeuxis iförd sin guldstickade mantel; lurad, löjlig, och med öppen mun. Det var inte bara det att han blivit besegrad; han hade blivit förnedrad av sin egen lära. Han tvingades till den bittra bekännelsen: ”Jag har bedragit fåglarna, men Parrhasios har bedragit Zeuxis.”

Hans sista stund på jorden blev lika sällsynt som hans liv. 

En gammal kvinna hade beställt ett porträtt av sig själv i skepnad av gudinnan Afrodite. När Zeuxis betraktade det outsägligt löjliga resultatet - den skrynkliga verkligheten i förening med den gudomliga idealbilden - brast något. Han skrattar. Det är inte ett glatt skratt, utan ett bildat skratt så våldsamt och envist att lungorna sviker. Han dog alltså av en överdos av sin egen humor.

Rembrandt van Rijn. “Självporträtt som skrattande Zeuxis”. 1662. Olja på duk. 82,5 × 65 cm. Wallraf-Richartzmuseet, Köln.