Det finns inget givet samband mellan en bilds realism och dess läsbarhet; snarare kan en naturalistisk bild vara mer tidskrävande att tyda. Föreställande bilder har historiskt antingen strävat efter att gestalta detta optiska sken genom perspektivbilden, eller att klargöra den begripliga saken genom dess normalbild.
Normalbilden syftar till att gestalta ett föremål så tydligt och fullständigt som möjligt, i stället för hur det framträder för ögat i ett specifikt ögonblick. Den utgör en visuell sammanfattning av våra samlade erfarenheter – en minnesbild som visar vad vi vet om föremålet, framför hur vi upplever dess yttre sken.
När vi tänker på begreppet ”kopp” ser vi ogärna en förvrängd ellips sedd uppifrån; vi ser dess profil med örat tydligt synligt. Normalbilden har samma verkan som symbolen, i det att den frammanar bestående och universella aspekter – det ideala. Det rör sig inte om en specifik kopp i ett visst ljus, utan om idén om ”Koppen”.
Perspektivbilden däremot är bunden till rummet och därmed till ett specifikt skeende i tiden. Den sammanfaller med synbilden och skildrar en enskild betraktares anblick vid ett givet tillfälle. Genom att fixera ögonblicket ger den en bild av det tillfälliga, det individuella och det efemära. Ofta kommunicerar normalbilden mer omedelbart än den perspektiviska. Det tar exempelvis längre tid för ögat att utläsa en hand i stark förkortning än att känna igen ett handavtryck.
Utsnitt ur Rembrandt van Rijns Nattvakten, 1642.
Negativa handavtryck i grottkomplexet Cueva de las Manos (Händernas grotta) i Patagonien, Argentina. Ca 8000 f.Kr.
Den fornegyptiska figurframställningen drev denna princip till sin spets genom att gestalta varje kroppsdel utifrån dess mest informativa vinkel. En ansiktsprofil ger den klaraste konturen av huvud och näsa, medan ögats form och uttryck bäst återges framifrån. På samma sätt presenteras bålen framifrån medan benen är profilställda för att tydliggöra rörelseriktningen och fötternas form.
Osiris från Tutankhamons grav, ca 1325 f.Kr.